Jag började tänka rätt mycket på det här med att människor i filmer alltid låter håret, och då oftast skägget, växa helt okontrollerat i vissa faser av livet. Oftast kanske för att de är lite vilsna eller deprimerade. Och det växer och växer men sedan når de här människorna ett slags klimax när de inser "herre, det här är ju mitt liv som jag bara låter passera". Då rakar de av allt det där ovårdade håret och försöker antingen: 1. Ta självmord 2. Ta tag i sitt liv.

 

Om jag hade haft ett skägg så är det nog nu jag hade låtit det växa. Inte för att jag är deprimerad (lovar) men för att jag är så himla vilsen. Jag är inne i den där jobbigt klyschiga fasen hitta mig själv. Men det är inte särskilt lätt att hitta sig själv. Det är ju inte som att man kan lyfta på stubbar och stenar, lysa med en liten ficklampa och bara "men se, där är jag ju".

 

Ett litet exempel på min vilsenhet: Idag har jag googlat:

yrkestest

existentialism

meningen med livet

+ kanske cirka 100 olika googlingar om utbildningar.

 

Det här kan ju tyckas vara en bagatell. Ett helt oväsentligt problem för världen och något som det förr kanske inte ens reflekterades över för då var det världens mest självklara sak att poängen är att utbilda sig för att få ett bra betalt jobb så man kan försörja sin blivande familj. Men nu råkar jag ju tillhöra generation hitta-sig-själv och därför är jag helt säker på att andra där ute tänker som jag. Och som jag tänker. Jag bara grubblar, funderar och försvinner helt i tankar kring vad jag ska bli, vart jag ska hamna, var jag vill vara och så vidare och så vidare. Samtidigt så tänker jag att jag inte får tänka för mycket på saken för då glömmer jag ju bort att leva nu, precis som de där filmkaraktärerna.

 

Det bästa är kanske helt enkelt att låta mitt fiktiva skägg växa vidare och hoppas på att jag också når ett klimax. En dag när poletten ramlar ner och jag bara vet, och då kan jag raka av mitt skägg.

 

Är precis i samma fas, men jag fattar inte vad det är jag förväntar mig att hitta heller. Framtiden, svar på en fråga eller bara ett slags festligt humör i livet? Men jag antar att det löser sig, det handlar nog bara om att testa massa olika saker, så fattar man allt till slut.

På tal om skägg kan du ju göra som din far som har haft mustasch hela vuxna livet

Oj, om du visste hur mycket jag tänkt på detta. Men till sist så har jag insett att så länge det känns bra där jag är just NU så får det vara så, då kör jag vidare på det. Jag vet fortfarande inte (med knappt en termin kvar till examen) om det är sjuksköterska jag vill arbeta som. Men det känns bra just nu, och skulle jag sen inse att, fan det här var ju inte alls kul så är det ju inget som hindrar att man gör någonting annat. Herregud, jag har ju vimsat runt 3 år i Oslo utan riktning alls, men jag såg till att ha jävligt kul under tiden. Är det någonting som sjukhusvärlden har lärt mig är det att ta till vara på den tid man har och att behandla sina nära och kära väl. Mattan kan ryckas undan när som helst. Så, testa på lite av varje och se till att bli trygg i dig själv så löser sig resten.

Ja du dotrami, denna fas går nog alla igenom förr eller senare. För många blir det ofta återkommande perioder med skägg. På något konstigt sätt så brukar det gå upp ett liljeholmens, och för en tid kan man raka sig för att sedan åter komma in i sköggstadiet. Gör det något? Är det inte det som kallas för utveckling? Behöver vi inte lite skägg i lagoma portioner? Jag har lite antydan till mustasch nu..../Kram mamma

Jag känner att jag fortfarande söker efter mig själv, och jag har ofta känt att jag har hittat mig själv för att senare känna mig vilsen igen. Jag tror att vi kommer genom hela livet att hitta och samla pusselbitarna som visar vilka vi är. Under tiden får vi försöka njuta av resan och inte få panik när vi står förvirrade på vägen.