Jag har funderat fram och tillbaka, fram och tillbaka, på om jag borde skriva det här. Men sen så tänker jag att självklart, för livet är inte bara kalas, pasta carbonara och semester. Livet är också de grå dagarna, olyckor, tårar och människor som försvinner ifrån oss. Och jag vill minnas dem, de som vi förlorar.

 

Imorse somnade min morfar in efter att ha legat på sjukhus sedan i söndags, då han fick en hjärtinfarkt. Jag har inte förstått det än så jag känner ingenting särskilt, är inte ledsen, arg eller bekymrad. Jag träffade ju honom förra torsdagen, på väg hem från Gotland och då var allt som vanligt. Inte tänkte jag då att det här är sista gången jag får se min morfar. Men det var det.

 

Människor kommer och de försvinner. Det är bara en kort tid, egentligen, som vi har varandra. Och det blir särskilt tydligt när de vi älskar tas ifrån oss. Därför ska man ta vara på varje stund tillsammans och varje dag som vi får vara här.

 

Nu hoppas jag att morfar får vila och ro. Jag tänker minnas honom och berätta om honom, läsa upp hans välskrivna historier för mina barnbarn och visa bilder, för på så sätt kan han ändå få finnas kvar.

 

 

 

de är så sjukt allt ihop! Jag tycker de är skit jobbigt, jag kan inte riktigt sätta finger på hur jag känner mer än att allt är skit för mig.jag vill spola tillbaka tiden ett halvår. Första personen som någonsin tar i från mig, som jag har en förbindelse med. tack föresten för Gotlands resan. vi får höras på telefon. Föresten jag har köpt en Sony go, sjukt nöjd

åh nej beklagar karin :( <3