Fick så fin respons av min lärare på en essä som jag skrev häromveckan att jag tänkte att ni som inte har något liv eller verkligen tycker om att läsa kan få läsa den här. Den är på temat "Vuxenpoäng" (vi fick inte välja tema tyvärr. Jag tycker vuxenpoäng känns väldigt urvattnat).

Vuxenpoäng

Surdegen bubblar positivt på spiselkransen, den hemkokta marmeladen smakar perfekt på skorpan till eftermiddagskaffet och runt halsen värmer en halsduk för att skydda mot kalldraget från fönstret. Igår kväll tömdes det vodkaflaskor och det dansades obalanserat på borden på puben runt hörnet.

I dagens samhälle är det omöjligt att sätta en ålder på den här personen. Det skulle kunna vara en fyrtioåring mitt i en livskris, en tant med en emellanåt ytterst vild fritid eller kanske en tonåring som har gammalmodiga intressen. Åldern är numera endast en siffra och mognaden mäter vi på helt andra sätt.

En del påstår att vuxen, det är man först när man har skaffat barn, medan andra säger att när du kan ta eget ansvar, då är du vuxen. Eller så kan man helt enkelt välja att mäta mognaden via erfarenheter eller vuxenpoäng om du så vill. Den egentliga frågan är ju dock inte hur vi mäter vår vuxenhet utan vad som krävs för att få kallas vuxen.

Som Jonas Cramby uttrycker sig i ämnet i en krönika i Café (2011:1), så var vuxen lättare att definiera förr. Han skriver att då visste man att efter att ha svarat på några frågor om katekesen som prästen ställt och när konfirmationen sedan var fullbordad, ja då var man vuxen. Redo att knuffas ut ur familjehemmet. Men trots att vi nu, gnälliga som vi är, gärna vill påstå att det minsann var bättre förr så är det möjligen en sak att begrunda lite.

Var man som 17-årig, spetig pojke med några fjun på hakan redo att äkta sig, skaffa barn, arbeta sex dagar i veckan och vara vuxen? Eller finns det en poäng med att vi i dessa dagar har kommit fram till den populära aktiviteten självförverkligande?

Vi vill ju gärna visa oss stora och starka. Det finns väl ingen som uppskattar att bli kallad för barnunge och trots att “väx upp” kanske är det 13-åringarna mest förtjänar att höra så gnisslar det gällt i deras öron när de får höra det i en nedlåtande, överlägsen ton. Vid 12 år börjar barnen på allvar ta efter vuxnas (om vi nu kan kalla dem det) beteende och ett rökande barn på skolgården är ingen chockerande syn. Vid 15 så börjar de ta sig in på krogen på diverse sätt och vid 18 så tror de flesta sig redan ha testat på allt vad vuxenlivet innebär och barn är det sista de vill kallas. De är ju vuxna nu! Myndiga och allt! Men skaffa barn? Nehej du, det kommer inte på fråga! Gifta sig, jobba nio till fem? Inte en chans. Det är ju nu de ska leva livet. Hitta sig själva och allt det där.

Samtidigt som 18-åringarna tycker att de är hemskt vuxna så packar de ryggsäcken, åker till Asien och super skallen av sig i Thailand. Vuxet? Laga mat och diska behöver de ju inte göra för det finns ju alltid pizza att beställa och då kan man dessutom äta direkt ur kartongen. Vuxet? Nej, jag tror att vi alla kan vara överens om att bara för att man är arton år fyllda och myndig så behöver man nödvändigtvis inte vara vuxen.

Efter att du hittat dig själv och funnit klarhet i livet, mediterandes på en strand i Goa, så är det dags att åka hem till trygga Sverige. Här väntar utbildning, familjebildande och vuxenliv. Eller? Nej, för nuförtiden så väljer många att dansa rundor vid femslaget upp i trettioårsåldern. Frågan är ju nu om denna 30-åring ändå kan kallas för vuxen. Tar aldrig det eviga poängsamlandet slut?

I en artikel i Upsala nya tidning skriver Anna Hellberg att på grund av en hög genomsnittlig ålder bland svenskar och allt fler som är pigga långt upp i åren så har åldersbegreppet satts i gungning. Nog har hon rätt i det, men paradoxalt nog så är det troligtvis mycket på grund av rädslan att åldras som gränsen mellan ung och vuxen suddas ut. Vi vill ta vara på all tid vi har och antirynkkräm och botox hjälper oss att lura folk till att tro att vi är yngre än vad vi i själva verket är. Men allvarligt talat, vem försöker vi lura? Du kommer alltid vara fyrtio när du är fyrtio och det finns inget du kan göra åt det. Du kan till viss del ändra hur andra ser på dig, men är det kanske inte viktigare att ändra din syn på dig själv?

Du kan ha på dig högklackat och kort-kort trots att du är 67 och pensionerad, för i slutändan handlar det ju ändå bara om att stå för den du är. Visst höjs ett och annat ögonbryn när vi hör ensamstående fyrtioåringar, på topp i livet, prata nöjt om att de trivs med att leva singelliv, gå ut och dansa och inte kommer de skaffa några barn. Men visst är de ändå vuxna!

Vad kan egentligen ge mer vuxenpoäng än att vara ärlig mot dig själv och den du är? Att visa andra att du visst vågar dansa på bordet fastän rullatorn väntar i kapprummet. Att inte bry dig om de där dumma poängen som ändå inte leder till någon vuxenhet, för ingen vet ju hur många poäng som behövs. Snacka om poänglöst!


Karin Nilsson